Sommardröm

Skräcklajv i På Gott och Ont

Det börjar alltid med en gammal grusväg. Med djupa hjulspår och gräs som växer tunt i mitten. Det är skymning en sensommarafton, med några sista fåglar som sjunger innan det blir mörkt. Du kan höra gräshoppor spela i dikeskanten. Luften börjar svalna och doftar av fuktigt gräs. Himlen ser ut att brinna när solen vandrar ner mot horisonten. Skuggorna blir allt längre i den gamla skogen runt omkring dig.

   Vägen går förbi ett mindre öppet fält med högt vildvuxet gräs. På andra sidan vägen står en sned fäbod, som nog inte använts på många år. Sakta kröker sig vägen runt föboden för att fortsätta in i tätare, mörkare skog på andra sidan. Du har inte bråttom, så du går i sakta mak. Gruset knastrar lätt under dina sandaler. Det är så stillsamt, rofyllt. Du önskar att du kunde stanna där, frysa ögonblicket för alltid.

   Du närmar dig fäboden. Ser ut över fältet på andra sidan i hopp om att få se några rådjur kanske. Eller en räv som vaknat till och påbörjat sin jakt. Men du kan inte se något djur. Det är något annat som fångar din uppmärksamhet istället. En grop i dikeskanten. En djup grop, så djup att det ser ut som ett svart hål. Gräs växer lite över kanterna, det ser ut som om hålet funnits där länge. Du försöker dra dig till minnes om du sett det tidigare. Du har vandrat här flera gånger men aldrig tänkt på att det finns ett hål här.

Du står på vägen och ser mot det. Du vill fram för att kika ner, bara för att se hur djupt det är. Men något säger dig att du borde fortsätta gå. Bara gå och glömma bort att du såg det där hålet.

   Bara gå.

Du tar ett steg närmare det. Och ett till. Snart står du alldeles intill det. En rädsla smyger sig på dig. Är det någon som grävt upp hålet? Eller har marken helt enkelt bara gett vika? Kanske är det inte så djupt som det ser ut, kanske är det mer en grop än ett hål. Du lutar dig fram, bara lite för att kika ner. Det är alldeles svart. Du ser de jordiga väggarna en liten bit och sen försvinner allt i ett svart mörker. Det är stort nog för dig att komma ner. Men du vill inte ner, du vill verkligen inte ner.

Så du börjar gå. Du tar några raska kliv därifrån, ut på vägen igen, styr stegen hemåt. Men efter någon meter kommer du på dig med att stanna och plötsligt står du vid hålet igen. Gick du hit? Eller lämnade du det aldrig? Kanske bara tänkte du att du skulle gå hemåt, det är vad din hjärna så innerligt vill. Att du ska gå hem men ändå står du kvar här. Trots hjärtat som slår hårt i bröstet, trots rösten i ditt huvud som skriker Spring!

Spring.

Du tar ett steg närmare. Nu står du alldeles vid kanten. Osäker på om jorden håller. Du sätter dig ner, sänker fötterna i hålet. Nu är du alldeles säker. Någon väntar på dig där nere. Nej, något. Kliv upp, spring därifrån så fort du kan! Men du kan inte. Det är som en tvångstanke nu, vad händer om du sänker ner dig själv i hålet bara lite lite? Sätter dig lite längre ut på kanten. Låta fötterna dingla lite längre ner i mörkret. Du hasar fram lite, så rädd att du håller andan, vill blunda, skrika, men inget av det här gör du. Istället glider du över den sista biten av kanten.

Och du vaknar.