Det var en mörk kväll. Stillsam. Alldeles tyst. När jag stod stilla kunde jag höra mina egna andetag eka. Jag kunde nästan ta på tystnaden. Det var höst. Alla kvittrande sommarfåglar hade sedan länge lämnat skogen. Det var en förtrollande stämning. Rofylld och på samma gång obehaglig. Som att ha bomull instoppad i öronen. Jag gapade en gång stort, gnuggade mig över öronen. Kanske det hade slagit lock? Det var så det kändes, som om det fanns ett filter mellan mig och omvärlden.

   Tillslut joggade jag vidare. Det var med tacksamhet jag hörde mina egna steg i gruset. Rytmiskt knaster under fötterna. Jag höll ett lågt tempo, allt för att få varva ner lite, samla tankarna. Bara fokusera på andningen och stegen. Andas. Spring. Andas. Spring. För en stund släppte jag tystnaden. Så länge jag kunde höra min egen närvaro där kände jag mig lugnare. Det innebar att jag i alla fall kunde höra. Att jag inte blivit plötsligt döv.

Jag kom fram till korsningen jag brukar ha som rastplats, men denna gång blev det inte så. Jag valde, utan att riktigt reflektera över valet, att svänga vänster. Oftast sprang jag till höger, det var den lite längre rundan men idag ville jag inte vara ute så mycket längre. Det var bara en magkänsla. Den vänstra vägen var kortare men bestod av mer stig än väg. Jag tände pannlampan, stigen var inte upplyst och eftersom det var en molnig kväll fanns inte en tillstymmelse till ljus från himlen. Jag riktade lampan lite nedåt och höll blicken på stigen för att inte halka på någon rot eller våt sten. Det hängde en doft av fukt i luften, av löv och jord. Det luktade höst. Luften var kylig, men så länge jag rörde mig framåt kändes det bara behagligt.

Det började kännas i benen att jag sprungit en halvtimme nu. Rörelserna blev stela och fötterna kändes tyngre. Jag borde ha saktat av för att gå en bit, vila mig och hämta andan men jag kunde inte förmå mig att stanna. Utan förvarning hade en känsla smugit sig över mig, en känsla av brådska. Jag ville hem, mer än allt annat. När jag började tänka på varifrån den känslan borde härröra steg pulsen och jag ville öka takten. Varje försök att lugna ner mig skenade bara ut i mörka fantasier. Jag såg mig snabbt om, och…

   Jag föll handlöst när jag slog tårna i en sten jag missat. Rakt ner i marken med en hård duns. Det var nära att jag tappade andan, men min underliga rädsla hade i alla fall stillat sig. Jag skrattade kort när jag steg upp, det var lika delar ett nervöst som roat skratt. Sopade av jord och barr från byxorna. När jag höjde blicken igen för att springa vidare hörde jag något.

Knack knack.

Det påminde om en hackspett som söker insekter i en grov trädstam. Jag såg mig omkring för att lokalisera den men såg givetvis inget i mörkret. Det var bara svarta  träd med trassliga kala grenverk överallt. Jag tog ett steg och då hördes knackningarna igen.

Knack knack.

Det kom från ett helt annat håll nu. Hackspetten hade nog bytt träd. Nog för att det var tyst men små fåglar kan nog flyga från ett träd till ett annat utan att det hörs. Jag började springa. Hundra meter kom jag innan jag hörde det en tredje gång.

Knack knack.

Det kändes rätt att fortsätta. Men en dödlig nyfikenhet gjorde att jag ändå stannade upp. Lyste igen upp mot träden utan att se en hackspett någonstans. Jag kollade klockan och blev förvånad när jag insåg att den passerat 22.00. Hade jag varit ute i en hel timma redan? Jag måste ha stannat upp en längre stund än jag trott.

Knack knack.

Jag intalade mig själv att det bara var en hackspett. Inget mer. Inget annat än en hackspett. Snälla, låt det bara vara en hackspett. Jag började springa. Ökade stegen. Mjölksyran fick bränna i musklerna, nu brydde jag mig inte. Jag var rädd, jag förstod inte varför men jag ville hem. Få stänga dörren bakom mig. Få känna doften av min sambos hårschampo, som alltid vilade över hemmet. Få sätta på en kanna te på spisen. Slå mig ner i vår soffa och slå på TV:n. Det var något betryggande med att se på TV, som om man förflyttades till en verklighet där rädsla inte var på riktigt, snarare något spännande som man upplevde i skräckfilmer. Inte på riktigt, det här var inte på riktigt.

Knack knack.

Jag tvärstannade så häftigt att jag nästan tappade fotfästet igen. Nu kom knackningarna alldeles framför mig, som om jag hade stått framför en osynlig dörr och någon ville in… Men det fanns ingen dörr här! Febrilt sökte jag efter ett träd och en hackspett, det var så nära att nu måste jag kunna se den. Jag lyste med pannlampan längsmed träden runtomkring. Önskade innerligt att få syn på den jävla fågeln. Jag började gå runt, se mig omkring på andra sidan stammarna som stod närmast, började ropa “Schas!” i hopp om att skrämma upp fågeln. Om jag bara kunde höra flaxandet, om bara det kunde jag känna mig lugnare. Men det var tyst, alldeles dödstyst.

   Hem. Jag måste hem.

Nu lade jag benen på ryggen, sprang för allt jag var värd. Fötterna hamrade i marken. Skynda dig förfan…

Knack. Knack. Knack.

Det följde mig nu, alldeles bredvid mig. Jag vågade inte se mig om, försökte bara springa fortare. Snart kom jag ut på det upplysta motionsspåret igen, det tillät att jag sprang ännu fortare och det var vad jag gjorde också. Tills det inte bara brände i benen utan även luftvägarna, medan pulsen dundrade i öronen. Jag började se en rörelse i ögonvrån, som om något då och då snabbt skymtade till mellan träden, något som sprang jämte mig ute i skogen. Något som inte gav ifrån sig något ljud annat än Knack. Knack. Knack.

Detta förbannade knackande!

Lättnaden var enorm när jag fick asfalt under fötterna, men trots att jag kommit bort från spåret och skogen, fortsatte jag. Benen blev stumma av det hårda underlaget och jag var så trött att jag mådde illa, men jag vågade inte stanna. När jag tre minuter senare kom in i villaområdet saktade jag av. Joggade utmattat sista biten fram till ytterdörren och mer eller mindre slängde mig in i hallen. Dörren slog jag igen bakom mig och låste. Först då gav jag efter för tröttheten och sjönk ner på hallgolvet. Det väste i halsen när jag hämtade andan och illamåendet sköljde över mig. Det tog någon minut innan jag riktigt vågade resa mig. I hemmet trygga vrå, med upplysta rum och radion som fortfarande stod på i köket kändes skräcken där ute betydligt mindre påtaglig. Mindre verklig. Jag skrattade till kort. Tog mig till köket för att dricka ett glas vatten. Nå, jag fick i alla fall ett ordentligt träningspass! Det var lättare här inne att bara skratta åt det, att avfärda allt som inbillning. Jag hade så klart skrämt upp mig själv i mörkret. Knackandet hade så klart bara varit en hackspett. Inget att oroa sig för, eller hur? Hackspettar är inte farliga.

Jag tog mig till duschen. Sambon jobbade natt, hon skulle inte vara hemma förrän i morgonbitti. Jag skulle duscha en stund och sen somna på soffan framför TV:n. Det kändes som en bra plan. Medan jag stod i badrummet och förberedde mig för duschen tyckte jag mig höra ett ljud. Jag öppnade dörren lite och kikade ut i huset. Jag kunde vagt ana hallen och se köket därifrån. Det var tyst och tomt. Måste ha varit radion som fortfarande stod på i köket som jag hörde. Jag stängde dörren igen och…

Knack knack.

Det kom från hallen. Var det någon som kom på besök? Klockan var så mycket. Jag var på väg att dra handduken om mig för att se efter vem det var när en kall kåre rann efter ryggen. Plötsligt vågade jag inte. Istället låtsades jag inte om att jag hade hört. Jag steg in i duschen.

Knack. Knack.

Jag hörde dem, genom vattnet som porlade ur duschkranen. Jag steg ut ur duschen, stängde och låste dörren till badrummet och fortsatte att duscha. Om jag inte låtsades om det, skulle det försvinna. Det var så det fungerade med hjärnspöken, eller hur? Jag inbillade mig bara, det var bara en inbillning.

   Det blev tyst. Jag pustade ut. Duschade vidare och försökte slappna av.

Knack knack.

Den här gången gick det inte att ta miste.

   Det knackande på min badrumsdörr.